CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 30 oktober 2015

Halloweenfriday

I mina ljusa stunder kan jag vara oerhört handlingskraftig.
På gott och på ont.

Två fantastiska veckor var tillända.
Två underbara, soliga, roliga, rogivande och enastående veckor.
Vi sa adjö till den fabulösa altanen, de trasiga sängarna och den något bittre men ändock på något grekiskt vis charmige hotellägaren.
En timmes bussfärd senare var vi på flygplatsen.
Alla som varit på Kreta och flugit från Chania vet att denna flygplats är något underdimensionerad, milt sagt.
Man står som en fårskock och blir forslade än hit och än dit.
Folk suckar, pustar, stånkar, stönar och försöker vinna någon meter genom att liksom skjuta väskan lite för mycket framför sig. Det här är egentligen helt sjukt beteende eftersom man fick sina sittplatser för hemresan redan på ditresan och man vinner noll i tid då vi alla ska till samma ställe och planet sannolikt inte kommer att lyfta utan någon redan inbokad passagerare.
I korta ordalag kan man säga att deras incheckning är något av en katastrof.
Efter mycket himlandes med ögonen, knuffandes och puffandes kunde vi till slut äntra den del av flygplatsen som innebar taxfreeshopping och inköp av nytt vatten eftersom man var tvungen att lämna den tidigare inköpta men ej urdruckna flaskan utanför säkerhetskontrollen, det på en plats just ordnad för nyinköpta-men-ej-urdruckna-vattenflaskor.

I ett uselt högtalarsystem (varför känns det som om typ alla högtalarsystem på flygplatser är usla?!?)  ropar man ut att det är dag att bege sig till gaten.
Värsta långa kön. Förstås.
Vi väntar.
Å väntar.
Plötsligt händer det!
En vaken flygplatspersonalskvinna öppnar ännu en utgång till planet.
En lika vaken Carina puffar på Perre och med ett brett smil hamnar vi nästan först i denna nya kö.
Där blir vi ståendes framför en grind.
Nedanför står den väntade transportbussen.
Ny väntan.
Och det är här den handlingskraftige och kreativa Carina kliver in i bilden.
’Jösses’ säger jag högt.
’De kan ju inte öppna till gaten och sedan inte öppna grinden – de måste helt enkelt missat det’
Väntar ett kort tag.
’Åhhh, dessa laglydiga svenskar som liksom bara är sååå oföretagsamma’, mumlar jag till Perre.
Resolut öppnar jag grinden och vi vandrar glatt ner för trappan till den väntande bussen.
Där står vi nöjt.
Perre säger, så-där-lite-på-skoj – ’Tänk om vi hamnade på fel buss’
Äh’, säger jag och känner mig fullkomligt trygg och väldigt nöjd över det faktumet att jag tagit detta egna initiativ.
’Men det är många som talar göteborska’, säger Perre.
Jag ler och känner mig fortsatt trygg och lugn, säger att man faktiskt kan tala göteborska fast man bor i Stockholm – Ööööö liksom.

Perre dissar mitt uttalande och vänder sig till en ung man bredvid oss och frågar, ’Ursäkta, men vart ska ni flyga någonstans?’
Den unge mannens blick är både oförstående och obetalbar – ’Alltså Göteborg’ säger han (på bred göteborska),  våra medpassagerares blickar riktas mot oss.
Hela bussens blickar riktas mot oss.
Vi befann oss på fel buss.

Framme vid planet frågar Perre chauffören
’Excuse me, but where are this plane going’.
Busschaufförens blick var även den lika obetalbar som oförstående och replikerar ’Where are you going?’
’Stockholm’ , svarar vi och hoppas att det är alla Göteborgare som klivit på fel buss.
Han vänder sig till någon flygplanstekniker på plattan, säger något obegripligt – han pekar bakåt i bussen mot oss två som nu stod ensamma kvar.
De skrattar gott, säger något mer obegripligt, skrattar igen och säger sedan att ’Okej, you must follow me back’.
Vi nickar, tittar på varandra och fnissar hejdlöst.
Tillbaka vid flygplatsbyggnaden beordrades vi att stanna kvar i bussen (Why??? - kan man undra) medan resten av Stockholmsresenärerna kliver ombord – så även de kloka som valde att inte följa vårt tidigare exempel om att ’hoppa över grinden’.


De tittade på oss.
Folk mumlade.
Några log.

Vi tryckte oss mot varandra och försökte ta så liten plats som var möjligt.
Men skämdes… – näe, faktiskt inte särskilt.

På grund av en influensasjuk Pelle blir den planerade klassiska Halloweenmiddagen uppskjuten till lördag.
Förhoppningsvis kommer båda sönerna närvara.
I övrigt.
Vila råder
Happy Halloween
/Carina
The doer







fredag 23 oktober 2015

Kusinlös fredag!

Allt var klappat å klart, planerat in i minsta detalj -  då ringer telefonen.
’Hej, det har uppstått ett litet problem!’
’Okej' svarar jag' - ännu lyckligt ovetande om vad som komma skall.
’Jo, jag åkte från pass och biljetter i Lysekil’
Jag tar ett djupt andetag, sätter all tillgänglig hjärnkapacitet i arbete och säger med min lugnaste stämma
’Har du kvar bokningsmailet?’ 
’Nix’, svarar Han Solo (vi kan kalla honom så).
’Har du tömt papperskorgen i din mail?’
’Nix’, svarar Han Solo igen.
’Okej, bra’ – sa jag.
Då letar vi bara upp mailet och skriver ut biljetten igen. Enkelt liksom.
Dessutom minns jag att man numera endast behöver ett giltigt körkort om man skall resa inom Schengen och EU.
Så frågar om han har ett hyfsat nytt och giltigt körkort.
’Jajjemen’, svarar Han Solo glatt.
’Då är biffen kirrad’ svarar jag belåtet och känner hur en stor sten faller från mina axlar.

Operation fixa-pass-och-biljett - Checked!

Avresedagen kommer och vi, en härlig trupp trycker in oss i bilen med destination Skavsta.
Alla satt glada, babblandes, bubblandes, förväntansfulla och trallaandes glatt ’vi har det bra, vi här bak i bilen trallalallalaaa…’.
Säkerhetskontroll passerades och flygplatsbaren intogs.
Öl (nåja, vin för min del) inmundigades och semesterfeelingen började infinna sig.
Cirkus femton minuter (till den minst stresstålige i gängets stora fasa…) innan planet skall gå fnissar vi ut mot boardingen.
Biljett visades upp.
Pass visades upp.
I Han Solos fall visades ett fullt giltigt körkort upp – sen tog det stopp.
Alltså, STOPP!
’Det där gäller inte’, sa den nitiska flygplatspersonalkvinnan.
’Joooo’, säger vi alla i kör och tror på något sätt att denna dam inte på sitt fullaste allvar kan mena det hon säger.
'Nej, det gäller inte' - upprepar hon.
Det blir knäpptyst.
’Så här kan ni verkligen inte göra’ säger Katarina – ’Han har ju rest ända från Västkusten’, vilket förvisso var en sanning men på intet sätt en förmildrande sådan.
’Ryan Airs regler’ – meddelar flygplatspersonalen myndigt.
Alla stirrade på varandra, flackande blickar möttes och något av en polsk riksdag utbröt.
Då planet snart skulle lyfta var möjligheten att skaffa ett tillfälligt pass snabbt i princip uteslutet.


Ännu en gång fick hjärncellerna bekänna färg och ännu en gång krävdes det kyla och planering utöver det vanliga.
Perre sträckte över bilnyckel och kreditkort, jag ringde Loppan allt medans flygplatspersonalen påbörjade nedräkningen tills planet skulle lyfta.
Messade Han Solo om att ’se-för-tusan-till-att-fixa-det-där-passet-så-löser-vi-resten’, meddelade Loppan att ’ring-till-varenda-flygbolag-och-boka-biljett-till-Bryssel,-helst-idag’ Kosta vad det kosta vill.


Vi damp ner i flygplansstolarna – tomma, besvikna och för stunden maktlösa.
Under de närmsta två timmarna satt vi och vred och vände på scenariot, fanns det något vi hade kunnat göra, missat – hmpf…
Knappt hade flygplanets landningshjul snuddat Belgisk mark innan vi tryckte igång våra mobiler.
Ringer Loppan som förkunnar att Han Solo är med i matchen igen. Han var inbokad på nästa plan från Bromma till Bryssel och beräknades landa om några timmar.
Sicken liten klippa han är, våran SuperfixarLoppa (åter tack för en fantastisk insats, du e så grym).



Betydligt bättre till mods beger vi oss nu från flygplatsen in till centrala Bryssel.
De kvarvarande boysen påbörjade nu en sällan skådad utforskning av den belgiska ädla drycken öl, det medan jag och Katarina tog oss en promenad och botaniserade i den Brysselska faunan av shopping de i det alltid lika karaktäristiska belgiska vädret – vi pratar således om grått dis, duggregn, tio plus och snålblåst.
Man skulle kunna tro att äventyret var över här. Men icke!
Några timmar senare landade Han Solo på ’den andra’ flygplatsen vilket innebar att han kom med ’ett annat’ färdsätt till den gigantiska stationen.
Så fort hans utsatta landningstid var passerad började vi terrorisera hans telefon, skickade meddelanden och försökte på allehanda sätt få kontakt.
Allt utan resultat (senare visade det sig att hans lur inte fungerade utomlands, suck...)
Som vilsna själar vimsade vi omkring, letade möjliga ankomstspår, ringde, mailade, messade och kollade idogt eventuella förseningar.
Fick information om att han landat i tid men där tog alla spår slut.
Vi hängde med huvudena och klurade på hur vi skulle gå vidare.
Förslag om att efterlysa honom via stationens högtalarsystem förkastades, vi dissade idén om att splittra oss och leta på varsitt håll.

Molokna satte vi oss på en bänk.


När stämningen var som mest deppig säger Katarina ’Men där står ju Han Solo’.'Näää', säger vi andra –  å tänker att hon säkert ser i syne och att den där sista ölen kanske var en för mycket.
'Joo’
– upprepar Katarina, ’Där står visst Han Solo!’.
Helt otrolig och helt osannolikt - men visst var det han!
Som en Jediriddare stod han på fast mark och blickade ut över Universumet.
Bör tilläggas att hitta en person man söker utan att ha gjort upp om mötesplats på denna mastodonta tågstation är lite som att hitta en nål i en höstack.
Men yes ’we did’it’ – eller Katarina did'it!

The force was with us all the way!


Helgen i övrigt avlöpte utan några större härdsmältor, vi hade koppel på Han Solo, det dracks ’Kwak’, åts magisk mat hos Paul, åt gofika hos Patricia, skrattade loss med Pia och så shoppades det hejdlöst (korrigering, jag shoppade helt hejdlöst) och alla kussarna var på sitt allra bästaste humör.
Jag kan också konstatera att, kusinlös som jag är -  är mycket lyckligt lottad över att ha blivit adopterad av Perres fantastiska kusinskara eller om det är vice versa.


Flying in flying out
/Carina
Den kusinlöse











lördag 10 oktober 2015

Humorbefriad fredag

Humor.
Alltså jag älskar humor.
Humorn är ett oerhört viktig del av mitt liv.
Fast.
Det märkliga är att jag kommer på mig själv med att sällan skratta.
Jag ler ofta men skrattar sällan.

Vi, hela teamet sitter runt fikabordet.
Det berättas anekdoter, historier, om semestrar och andra dråpliga händelser.
Kollegorna flabbar, garvar och kiknar av skratt.
Den ena skrattsalvan avlöser den andra och emellanåt låter det hela mest hysteriskt.
Själv småler jag.
Försöker fnissa med men skrattet fastnar i halsen och jag känner mig mest bara otroligt fånig.
Har svårt att se vad som är så himla roligt.
Istället försöker jag mig på ett eget skämt.
Skämtet var förutsägbart och tajmningen usel.
Det funkade inte.
Så istället för applåder och visslingar satt jag nu där med en lätt ångest och undrade varför jag i hela fridens namn inte bara kunde ha varit tyst.
Väldigt tyst.
Det är då jag inser att jag troligen inte alls har någon humor.
Eller i alla fall inte samma humor som de flesta andra.


Har funderar en del på det där.
Att bara flamsa med är inte min grej.
Har aldrig varit.
 
Jag tror att det handlar om ett väl behärskat kontrollbehov och hur mycket jag än så önskar har jag ofta jädrigt svårt att släppa loss.
Tror att ’det där flockskrattet’ till viss del handlar om en bekräftelse, en känsla av att man finns till och att man tillhör en grupp.
Jag har också det behovet – fast ändå inte.
 
Det finns tillfällen då jag med nöje klär på mig rollen av att vara ’den där’ som kan liva upp stämningen och därmed få ta del av en härlig gemenskap.
Stunder då jag är i mitt ess och jag briljerar med snabba repliker och ett varmt omhändertagande.
Bör dock tilläggas att det sker allt som oftast i kombination av en självpåtagen roll som samordnare, festfixare eller reseledare.
Då kan jag blomma vill jag lova.

Smilbanden kan även dras ut till bristningsgränsen när något riktigt ironiskt sägs, när någon är sådär lagom sarkastisk eller i bästa fall om en riktigt dålig ordvits yttras i sällskapet.
Då bubblar jag, fnissar – men någon större glädjeyttring än så bjuder jag sällan på.
Det är trist.
Nej - den enda som jag kan brista ut i ett hejdlöst (och mycket märkligt) skratt tillsammans med är Perre.
I alla andra fall så sitter jag där med mitt fåniga, rätt stela smil och försöker se deltagande ut.



Jag har framskridna och allvarliga planer på att leva tills jag blir 100.
Alltså 100 år.

Jag tycker att det vore kul.

Ju mer vi skrattar dess bättre mår vi, i alla fall om man litar på läkarvetenskapen.
Med andra ord ligger jag rätt risigt till om man ska tro den gamla devisen att ett gott skratt förlänger livet.

Nåja – den som lever får se.

I helgen vankas grekisk afton på Skrattmåsen
Brorsan & Co kommer över
Loppan hänger här hemma
Sebban hänger med Carro

Kalimera
/Carina
Den humorbefriade



fredag 2 oktober 2015

Fredag - helg och innebandybefriad!

Jag har fått sparken.
Kicken.
Farväl och ajöss.
Morsning och goodbye.
Tack för allt och lycka till liksom
Såg den inte komma.
Anade inte ens.
Ut i kylan bara sådär.
Beskedet sved.
Svalde och sa att ’Det var lugnt’.
Hade ju ändå tänkt att sluta.
Sen.
Inte just nu och inte i år.
Det här skulle bli min sista säsong – min bästa, en tack och avskedssäsong. Typ.
Sen skulle jag sluta – jag lovar SEN!
Och jag skulle då sluta för att JAG ville sluta. Sen alltså!
Med nitton år på CV ’t kände jag mig trygg – nästan ohotad.
Lite som Farstahallens okrönte drottning, sekreteritens Mae West eller Sharksens egen Moder Theresa.
One of a kind men en ohygglig erfarenhet av domartabbar, en nästan ojämförbar spelarhistorik, gapiga föräldrar, hysteriska hejarklackar, jobbiga ungar och spelare som behövdes tas i örat alternativt vid lämpliga tillfällen uppmuntras. 
Vem ska nu meddela oerfarna sekundanter om när tid skall stoppas, när den ska starta och när den ska rulla. Vem ska förtroget berätta små anekdoter som att tränare Kennet började sin innebandykarriär i Malmen och att Sharksen är en sammanslagning mellan Farsta IBK och SB-95 som i sin tur är en sammanslagning av Sköndal och Bent – det här är historia mina vänner och jag är dess röst från det förflutna.
Men nix i secket var jag tydligen inte önskad längre.
En liten knappt obemärkt tår föll.
Tyst, stilla och väl dold.
Men jag är inte bitter.
Jag är inte bitter..
Jag är verkligen INTE bitter…host, host…
Det är nya tider nu.
Tider då de flesta inte har en aning om vem som ligger bakom succéer som Sharks Open, Ledarna VS Herrlaget och den numera klassiska Ledaravslutningen till havs.
Tider då Sharksens 84:or, 85:or, 87:or och 88:or radade upp SM-guld, DM-guld och Sanktanvinster har förpassats i glömska.
Alla sköna minnen som nu börjar gå förlorade, suddas ut, jämnas ut och glömmas bort.
Men vad vet jag.
Jag är väl bara en bakåtsträvande lätt ålderstigen, dock hängiven f.d innebandymorsa som tror att man kan leva på gamla meriter och som man uppenbarligen var tvungen att ge en lättare puff för att hon skulle förstå sitt eget bästa.
Suckar.
Det är därmed dags att begrava min avslutningsfras ’Vi ses i Farstahallen’.
För det gör vi inte.
Nåja – vad är väl å andra sidan en dag i Farstahallen…

I helgen vankas skaldjur.
Finfrämmande på middag.
Sebban har varit i Åre, förhoppningsvis är han väl hemkommen därifrån.
Loppan skulle visst åka till Kalmar och kolla Djurgården.
Så allt är precis som vanligt.

/Carina
Hon som inte är bitter.
Inte alls bitter.


torsdag 1 oktober 2015

Säg nej till Kopior!


Det var ett tag sedan.
Till och med ganska länge sen.
Kände att det var dags igen.
För varje gång jag har varit på resande fot blir ämnet lika aktuellt.
På i princip samtliga semesterorter finns de, de vimlar av dem – dessa kopior.
Kan gott erkänna att det fanns en tid i mitt liv då jag levde helt utan skrupler och glatt shoppade hejvilt utan något som helst samvete.
Åhhh det var ju värsta grymma klippet en Louis Vuittonplånka för en hundring liksom…
Sen blev jag äldre.
Och klokare, hmpf…
Så nix pix!
Det är slut med sånt (fast -  host, host… ibland har jag känt mig  lite sugen).
Ståndaktigt har jag dock stått emot och tänkt på världens barn och grym kriminalitet – jorusåattehhh…
Drar en kär repris – köp för tusan INGA kopior.
Och då menar jag verkligen inte för att de skulle vara av sämre kvalitet (om nu någon fått för sig att detta skulle vara anledningen).
Nej, det handlar om helt andra saker.
Fakta är: 
Producenter av förfalskade varor kan konsekvent kopplas samman med annan kriminalitet, t.ex. terrorism, narkotikahandel, kränkning av mänskliga rättigheter, barnarbete  med mera. Förfalskade varor produceras ofta under dåliga, oetiska och obehöriga betingelser, arbetarna har slavliknande arbetsvillkor och några arbetsrättsliga villkor är ofta icke existerande.
Att köpa kopior innebär indirekt att du stödjer barnarbete och djurmisshandel – gillar du inte detta ska du hålla dig långt från förfalskade varor. Basta!
De stora märkena har heltidsanställda designers som har till uppgift att skapa nya modeller, former och färger som skall göra just deras märke exklusivt - att kopiera detta är inget annat än ren stöld.
Man kan få massor av fina och härliga saker från producenter som inte lever av att förkasta de stora modehusen. 
Har du inte råd med en äkta vara, lägg hellre pengarna på något annat.
För helt ärligt.
Alla normalbegåvade som är hyfsade bevandrade i märkesdjungeln  kan väl inte på allvar tro att man kommer undan med en oäkta Michael Kors, Mulberry eller Chanel över axeln eller ett par Dior på näsan – Sorry ladies, det ser bara billigt ut
Det står liksom skrivet kopia i pannan på er.
Kopiorna syns på långt håll, de bärs dessutom företrädesvis av unga kvinns med en släng av ’white trashlook’ (ledsen om jag kliver på någons tå just nu – lever för övrigt även under devisen att ingen regel utan undantag).

Men om man nu på sin semester skulle vilja köpa en äkta vara , hur vet man att det just är äkta vara?
De tips som jag lärt mig är följande:
Är finishen fin, eller ser den billig ut?
Finns det oavklippta trådar, dåliga sömmar, ojämna ytor eller skeva märken – allt detta är tecken på en kopia.
Avviker priset för mycket från normalpriset - är det högst sannolikt en kopia.

Säger som i reklamen.
Säg nej till billiga kopior.
Satsa istället på ett schysst original.


Slutligen.

Det är skillnad på en kopia och ett plagiat.
En kopia är när någon medvetet försöker lura köparen att detta är äkta vara.
Ett plagiat är mer en variant på den äkta varan, kanske inte heller okej men i det fallet försöker man ändå inte luras.

Over and out
/Carina
Originalet