CLE1960 - Instagram å jag liksom!

tisdag 5 december 2017

På G igen...


Ja då är man igång igen!
Efter flera års mer eller mindre frånvaro kände jag att det var dags att ta tag i mig själv.
Ta mig i örat.
Ruska om mina sinnen och tvinga mig ned vid tangentbordet.
Köra på liksom.

Mitt skrivande har alltid byggt på vardagsbetraktelser.
Började smått undra om mitt liv de senaste åren varit så erbarmligt  tråkigt och förutsägbart så att inget av intresse har funnits att rapportera.
Menar jag på fullaste allvar att jag inte varit utsatt för några dråpliga situationer, att jag inte snubblat på tungan och betett mig som en fullkomlig tjockskalle eller att jag galant hanterat mingelkvällar och diverse samkväm.
Självklart har det inte varit det – tvärtom skulle jag nog snarare säga.
Men det var ju det där – när man väl tappat farten så är det sjukt svårt att hitta rätt igen.
Och den där första meningen.
Den första jäkla meningen.
Den där starten som jag aldrig tycks få till.
Skrivandet är lite som med träning, man måste göra det regelbundet för att nå framsteg.
Och då jag lagt den ligga tillstymmelsen till träning som eventuellt funnits på hyllan  fick jag för mig att ta upp skrivandet – menar att något kan man ju ändå försöka vara duktig på.
Det må vara lite träaktigt i början så förvänta er inga storverk.

Har alltid gillat att skriva.
Det som ställer till det är prestationsångesten över den där första meningen.
Den är ju så avgörande på något vis.
Den ska vara enkel och rolig.
Den ska väcka intresse på ett fascinerande sätt det så att läsaren inte tröttnar utan bara vill läsa mer å mer å mer…


Om den första meningen verkar tråkig, torr eller enahanda anses ofta resten av innehållet vara ointressant och jag framstår som formell, trist och steril.
Och är det något som jag INTE vill framstå som så är det nog just formell, trist och steril.
Så där har jag suttit - timme ut och timme in och försökt komma på något bra och fyndigt.
Något klipskt, slipat och fiffigt att skriva.
Något finurligt och underfundigt.
Det har gått sådär kan jag säga.
Kände mig mer och mer desperat för att ingenting hände.
Vart fanns inspirationen, glädjen och humorn?
Började tvivla på mig själv.
På min förmåga.
Tillslut gav jag upp alltsammans.
Fast som sagt – nu är jag på gång.
IGEN!
/Carina
Den ordfattige
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar